Min pappas hagelgevär har legat i mitt garderobsskåp sedan 2019 och det är inte registrerat på mig.

Jag är femtiotvå. Pappa dog i februari 2019, åttiofyra år gammal. Han hade jaktlicens och vapenlicens sedan sextiotalet och var aktiv i jaktlaget till 2011.

Vad som hände efter dödsfallet, i den ordning det faktiskt gick:

Vi tömde huset i mars och april. Två av vapnen — ett kulgevär och ett annat hagelgevär — hanterade vi korrekt: min bror har jägarexamen och licens, han ansökte och fick dem överförda, och det tog ungefär fyra månader och fungerade precis som det ska.

Det tredje låg i ett skåp i pannrummet. Ett hagelgevär, en gammal svensk pipa, enligt min bror värt kanske fyra eller fem tusen kronor.

Och jag tog det. I bakluckan, i en väska, från pappas hus till mitt, en söndag i april 2019.

Varför jag tog det är inte mystiskt och inte fint: jag tog det för att min bror hade fått två och jag ville ha en sak.

Jag har ingen jägarexamen. Jag har ingen licens. Jag har aldrig skjutit med det geväret en enda gång.

Sex och ett halvt år.

Var det ligger: i ett garderobsskåp i sovrummet, i en tygväska, längst in bakom vinterjackorna. Inte i ett vapenskåp — jag har inget vapenskåp. Ammunition finns inte i huset, det vill jag säga, inte en patron.

Vad jag vet om vad det här är:

Det är innehav av skjutvapen utan tillstånd. Det är inte en ordningsförseelse, det är ett brott, och jag har läst tillräckligt för att veta att det normalt sett bedöms utifrån omständigheterna — var vapnet finns, om det är funktionsduglig, om det finns ammunition — och att det ändå är ett brott varje dag i sex och ett halvt år.

Jag har två barn, nitton och sexton. De vet inte att det ligger där.

Min fru vet. Hon sa i april 2019 att jag skulle ordna det, och hon sa det igen i augusti 2019, och sedan har hon slutat säga det, och det har gått sex år.

Varför jag inte har ordnat det, och det här är det enda ärliga jag har att komma med:

Första halvåret: tröghet. Jag visste inte hur man gör och jag orkade inte ta reda på det, och jag hade just begravt min far.

Efter ungefär ett år blev det omöjligt, och det är här det blir intressant. För om jag nu går in på en polisstation med en väska och säger "det här har legat hos mig i ett år", då berättar jag om ett år. Och efter två år berättar jag om två.

Varje månad som går höjer priset på att göra rätt, och det är exakt den mekanik som gör att folk som jag inte gör någonting.

Jag har läst om något som heter inlämning för skrotning, och att man kan lämna in vapen till polisen och att det i praktiken inte ska leda till åtal just för att man ska få bort vapen ur hemmen. Jag har läst det på en officiell sida och jag har läst det tre gånger och jag tror att det är sant.

Och jag har inte gjort det, för den tredje anledningen, som är den riktiga:

Det är det sista jag har som var hans och som inte går att dela. Huset är sålt. Bilen är såld. Min bror har fotoalbumen. Jag har en väska bakom vinterjackorna som jag inte får ha och som ingen annan kan ha heller.

Min son fyller tjugo i mars och han flyttar hemifrån i höst.

Och om jag dör innan jag har gjort någonting, så är det min son som hittar en tygväska, och då är det hans problem, och han vet ingenting.

visningar35 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.