Min syster flyttade till Australien 1998 och vi har aldrig träffat varandras barn.
Jag är femtiosex. Hon är femtionio. Vi har en bror till, i Örebro, som vi båda träffar.
Hur det blev så, och det är ingen konflikt, det är det som är poängen:
Hon träffade en australiensare 1996, de gifte sig 1997, och de flyttade i januari 1998. Hon var trettioett. Hon hade tänkt vara borta tre år.
Hon har fyra barn, födda 2000, 2002, 2005 och 2008. Jag har två, födda 1999 och 2003.
Jag har träffat min syster sex gånger sedan 1998. Vid vår mammas sjuttioårsdag 2003, vid pappas begravning 2009, vid mammas begravning 2016, och tre gånger när hon varit i Sverige på semester — 2001, 2012 och 2019.
Sex gånger på tjugosju år.
Och vid ingen av dessa sex gånger har alla barn varit med samtidigt. 2003 var hennes två äldsta med, mina var fyra och ett. 2009 och 2016 var det begravningar och hon kom ensam, för det är vad man gör när flygresan kostar det den kostar och man åker med två dagars varsel.
Så mina barn, tjugosex och tjugotvå, har aldrig träffat sina fyra kusiner. Inte en gång.
De har sett dem på bild. Det finns en gruppchat sedan 2015 där det ligger fotografier.
Nu det jag vill skriva om, för det är inte avståndet.
Vi hade kunnat göra det. Vid flera tillfällen.
2006: jag hade ett jobb och en lön och två barn på sex och tre, och jag räknade på en resa. Fyra personer till Sydney, det blev omkring åttiotusen kronor i den tidens pengar. Jag valde att lägga trettiofem tusen på ett kök i stället. Jag minns beslutet. Det var i februari, vid ett bord.
2013: hon föreslog att vi skulle mötas i Thailand, halvvägs, båda familjerna. Hon föreslog det i ett mejl i mars. Jag svarade i april att det var en bra idé. Jag svarade aldrig igen.
Det där är det värsta jag har gjort mot min syster. Jag svarade "bra idé" och sedan ingenting, och hon frågade en gång till i juni, och jag svarade inte, och vi har aldrig pratat om det.
Varför svarade jag inte? Jag kan inte minnas något skäl. Det är därför jag skriver här. Det fanns inget hinder i juni 2013. Jag hade pengarna. Jag kan inte rekonstruera ett skäl och jag har försökt i tolv år.
2019: hon var i Sverige och vi sågs tre dagar. Och på tredje dagen, på Arlanda, sa hon: "Nästa gång tar du med alla."
Och jag sa ja.
Hennes äldsta son har två egna barn nu. Jag är morbror till fyra personer och gammelmorbror till två, och jag känner inte en av dem.
Och nu är flygresan ett annat problem än 2006. Nu är det inte pengarna. Nu är det att jag är femtiosex och hon är femtionio och vi har två vuxna generationer som inte har något förhållande, och att komma dit i januari 2027 med fyra främlingar är ett projekt och inte ett besök.
Jag har bokat. I september. Fyra biljetter, jag, min fru och våra två barn, i februari.
Hon vet inte om det. Jag har inte sagt det.
Och jag har inte sagt det för att jag vill kunna avboka utan att någon vet, och det är exakt samma sak som jag gjorde i juni 2013.
Kommentarer