Jag gav min son mitt eget namn och han bytte det när han fyllde arton.
Jag är femtiofem. Han är tjugofyra.
Namnet: han hette som jag, i förnamn, med samma stavning. Jag heter som min far, som hette som sin far. Fyra generationer, från 1902.
Han heter nu något annat. Han valde det själv i oktober 2019, tre veckor efter sin artonårsdag, och det kostade honom åttahundra kronor och en ansökan.
Hur jag fick veta: han berättade det för mig innan. Det vill jag ha sagt, för det är viktigt för honom och det ska vara med. Han satte sig vid köksbordet i september 2019 och sa att han hade tänkt på det länge och att han skulle göra det, och att han ville att jag skulle höra det från honom.
Han var artonårsgammal och han gjorde det på det ordentligaste sätt en människa kan göra det.
Och jag sa: "Okej."
Och sedan sa jag: "Får jag fråga varför?"
Och han sa: "Jag vill inte heta samma som dig."
Och jag sa: "Okej."
Och det var hela samtalet. Fyra repliker. Jag har gått igenom det tusen gånger och det var fyra repliker och sedan gick han upp.
Vad jag har förstått sedan dess, och jag har haft sex år:
Det handlade inte om mig som far. Det tog mig tre år att tro på det men jag tror det nu. Vi har ett bra förhållande — han ringer, han kommer på julafton, han frågade mig om råd om en lägenhet i våras.
Det handlade om att vara en kopia. Jag tror att det är det. Fyra generationer med samma namn, i en liten stad, och i den staden var jag känd — jag har haft en roll i föreningslivet i tjugo år — och han gick i skolan som en mindre version av ett namn som folk redan hade en uppfattning om.
Jag gjorde det här mot honom 2001 utan att tänka en sekund. Min fru frågade på BB om vi inte skulle hitta något eget och jag sa att det var tradition.
Vad jag inte har berättat för någon:
Min far levde till 2021. Han hette alltså det namnet, och hans sonson slutade heta det 2019, och min far var åttiosju och klar i huvudet.
Och jag berättade det aldrig för honom.
Två år. Jag träffade min far ungefär varannan vecka i två år och jag sa inte att hans sonson hade bytt namn.
Och det gick, för min far var gammal och träffade sin sonson två eller tre gånger om året och ingen skriver namn i luften.
Och på min fars begravning 2021 stod min son bland de närmaste med ett annat namn än de tre generationerna före, och ingen i den kyrkan utom min fru och jag visste om det.
Jag ljög inte för min far. Jag berättade bara inte. Och skillnaden mellan de två sakerna har jag ägnat fyra år åt och jag har inte hittat den.
Kommentarer