Jag fick artrit vid trettiofyra och jag har hållit det hemligt på jobbet i tolv år.
Jag är fyrtiosex. Diagnos 2013: reumatoid artrit, seropositiv. Jag behandlas med biologiskt läkemedel sedan 2016 och jag har en i huvudsak välfungerande sjukdom.
Det är viktigt att säga först: det här är inte en berättelse om att vara svårt sjuk. Jag jobbar heltid, jag tränar, jag har två barn. Medicinen fungerar.
Det här är en berättelse om tolv år av att inte berätta, och om vad det kostar i detaljer.
Vad jag gör, konkret:
Injektionen. Jag tar den varannan vecka, på söndagar, för att eventuell biverkning ska falla på en dag när jag inte är på jobbet. Det är inte medicinskt motiverat — det är schemalagt kring arbetsveckan.
Infektionerna. Med den här medicinen är man lättare infekterad och man ska vara försiktig. Jag har varit sjuk hemma, i tolv år, oftare än mina kollegor, och jag har varje gång angett magsjuka eller förkylning, aldrig något som skulle leda till en följdfråga.
Konferenser. Jag undviker flygresor över en viss längd, för att sitta still länge är det sämsta jag kan göra. Jag har sagt nej till fyra utlandsresor sedan 2015 och jag har varje gång angett familjeskäl. Fyra gånger har jag använt mina barn som skäl.
Händerna. Jag har haft två perioder — 2014 och 2019 — när händerna var dåliga på morgonen. Och på morgonmötena, i de perioderna, kom jag med kaffemuggen i två händer och sa att jag var klumpig.
Och det jag skäms mest över: när en kollega 2018 berättade för avdelningen att hon hade fått en reumatisk diagnos, satt jag i det rummet och sa ingenting.
Hon var trettioett. Hon berättade det för tolv personer med darrig röst och sa att hon kanske skulle behöva anpassningar. Och jag satt två platser bort med en fem år gammal diagnos av nästan samma sak och jag sa inte ett ord, varken i rummet eller efteråt.
Hon slutade 2020. Vi hade ett bra förhållande och jag sa aldrig något.
Varför jag inte berättar, och jag har haft tolv år att formulera det:
Det är inte rädsla för att bli uppsagd. Jag har kollektivavtal och jag kan mina rättigheter.
Det är ordet kronisk. Det ögonblick jag säger "kronisk sjukdom" så flyttas jag, i varje chefs huvud, från kolumnen "kan ta nya uppdrag" till kolumnen "ska vi belasta honom". Och det görs av vänliga människor som tror att de är hänsynsfulla.
Jag har sett det hända med två andra. Det är inte en teori jag har läst, det är två personer vars uppdrag blev lättare efter att de berättade saker om sin hälsa, och båda sa att de uppskattade det.
Så jag har betalat med tolv års schemaläggning, fyra avböjda resor, ett antal lögner om magsjuka och en tystnad i ett rum 2018, i utbyte mot att få vara en frisk person i en kolumn.
Och min dotter är fjorton och hon frågade i somras varför jag tar sprutor på söndagar och inte på måndagar.
Kommentarer