Jag gav blod i trettio år och i mars 2023 fick jag veta att jag inte får ge mer, och det tog ifrån mig något jag inte visste att jag hade.

Jag är femtiosju. Första gången var 1993, på en bussmottagning utanför ett bruk där jag jobbade, för att en arbetskamrat frågade.

Siffrorna, för de är hela texten:

Hundrasju gånger. Jag har ett register — en liten bok som man fick i nittiotalet och sedan en app — och det är hundrasju tappningar mellan 1993 och januari 2023.

Ungefär tre och en halv gånger om året i trettio år.

Jag har 0 negativ. Det är den blodgrupp som kan ges till nästan alla i akuta lägen, och man får höra det, och man ska inte göra sig märkvärdig av en blodgrupp man har fått gratis vid födseln. Men man blir ringd. Jag har blivit ringd, över åren, kanske tolv eller femton gånger med en fråga om jag kunde komma in tidigare.

Och jag har alltid kommit. Jag tog ut flextid. Jag har en gång, 2011, kört sextio kilometer en lördag.

Vad som hände i mars 2023:

Jag fick en hjärtrytmdiagnos. Förmaksflimmer, upptäckt vid en rutinkontroll, och jag står nu på blodförtunnande.

Och den som står på blodförtunnande får inte ge blod. Det är helt rimligt och ingen har gjort fel.

Jag fick det veta av en sjuksköterska som jag har träffat uppskattningsvis fyrtio gånger sedan 2004. Hon sa det så varsamt som det går att säga, och hon sa en sak i slutet som var vänlig och som jag har burit sedan dess: "Du har gett mer än de flesta."

Och jag gick ut på gatan och det var en tisdag och jag blev stående utanför på trottoaren i några minuter.

Vad jag har förstått sedan dess, och det är obehagligt att skriva ner:

Jag hade gjort det här till en identitet utan att märka det. Jag var inte en man som gav blod. Jag var blodgivaren. På jobbet visste folk om det. När det var kampanj i tidningen var det jag som sa något i fikarummet. När min dotter var i högstadiet höll jag en gång ett föredrag om det i hennes klass.

Och det var också det enda i mitt liv som var helt oomtvistligt bra.

Det är där det sitter. Allt annat jag har gjort — mitt jobb, min föräldraskap, min roll i föreningen — kan diskuteras. Någon kan ha en uppfattning. Hundrasju tappningar kan ingen ha en uppfattning om.

Jag hade ett konto där det bara fanns insättningar, och i mars 2023 stängdes det.

Vad jag har gjort i stället, för jag har försökt:

Jag anmälde mig till stamcellsregistret i april 2023 och fick nej, av samma skäl.

Jag frågade om jag kunde hjälpa till praktiskt på mottagningen, som volontär. Det fanns inget sådant.

Jag ger numera pengar till två organisationer, elvahundra kronor i månaden sammanlagt, sedan maj 2023. Och det är mer värt i kronor än blod och det ger mig exakt ingenting, och jag vet att det säger något fult om varför jag gav blod i trettio år.

Vad jag inte har berättat för någon:

Jag har inte sagt på jobbet att jag slutat. Två och ett halvt år. När det är kampanj i fikarummet säger jag numera inget, och när någon i vintras frågade om jag skulle gå, sa jag att jag hade mycket.

Jag har hellre varit en man som har slutat bry sig än en man som inte får.

visningar38 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.