Huset som min pappa byggde 1974 säljs i januari och det är jag som har skrivit på.

Jag är femtiotre. Pappa byggde det själv, till största delen, mellan 1972 och 1974, i en by i Småland. Han var snickare.

Han dog 2023, nittio år gammal. Mamma dog 2015.

Vi är tre syskon och vi är överens. Det ska sägas direkt för att det inte ska bli den historien: ingen bråkar. Alla tre vill sälja. Jag bor i Göteborg, min syster i Malmö, min bror i Norge.

Priset: fast pris till en granne, som kommit upp som förslag i vintras. Två och en halv miljon. En mäklare sa att det kanske gick att få två och sjuhundra på öppna marknaden, och vi valde grannen, för han har hjälpt pappa i tolv år med snöskottning och gräs och han frågade först.

Det är ett bra beslut. Jag står för det.

Vad jag har gjort de senaste två åren, och det är därför jag skriver:

Jag har tömt huset själv. Tre gånger har jag föreslagit att vi gör det tillsammans och tre gånger har det inte gått att få till, av fullständigt rimliga skäl — min bror bor i Norge, min syster hade en operation 2024.

Så jag har kört från Göteborg till Småland, tre timmar enkel väg, tjugoen gånger sedan februari 2024. Jag har loggat det i bilens app: fyratusentvåhundra kilometer bara i de resorna.

Och i det huset har jag fattat omkring — och det här är det tal jag har kommit fram till och som ingen annan vet — fyrahundra beslut.

Fyrahundra. Varje sak i ett hus som en man har bott i i fyrtionio år är ett beslut: behålls, till syskonen, säljs, slängs.

Och jag har fattat dem alla ensam, i ett hus utan uppvärmning, mellan februari 2024 och oktober 2025.

Och nu det som faktiskt är mitt problem.

I verkstaden fanns pappas hyvelbänk. Byggd av honom, någon gång på sjuttiotalet, massiv, ungefär två meter.

Och den gick inte att få ut genom dörren utan att tas isär, och den gick inte att få hem till en lägenhet i Göteborg, och min bror i Norge sa nej när jag frågade, vänligt och rimligt.

Så jag ringde en bortforslingsfirma i september och de tog den.

Och jag har inte berättat det för mina syskon.

Inte för att de skulle bli upprörda. Jag tror faktiskt inte att de skulle bli det. Jag har inte berättat det för att jag inte vill ha deras tillstånd efteråt.

För om jag berättar och min syster säger "ja, vad skulle du göra", då har jag fått avlösning, och då var det ett gemensamt beslut, och det var det inte.

Jag stod i en verkstad en fredag i september och sa till två män att de kunde ta den, och jag gick ut och satte mig i bilen medan de bar.

Det är jag som har gjort det. Inte vi.

Och det är det enda jag har kvar av de två åren som är helt mitt, och det är ett bortforslat snickarbord, och jag tänker behålla det för mig själv.

visningar33 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.