Min hund dog i januari och jag har inte berättat det för min mamma, som gav mig den.
Jag är fyrtiofyra. Mamma är sjuttiotvå och bor åtta mil bort.
Hunden: en blandrastik, hane, som mamma hämtade på ett hem 2013 och gav mig i julklapp. Det var ett helt oombett beslut och det var typiskt henne och det var en av de bästa saker någon har gjort för mig.
Jag hade nämligen just skilt mig. Hösten 2013. Och jag bodde ensam i en tvåa och jag var i ett tillstånd som jag inte beskriver här, och i december kom min mamma med en hund i bilen, utan att fråga.
Han hette Bosse. Han levde elva år och en månad. Han dog den fjortonde januari i år, hos veterinären, och jag höll i honom.
Varför jag inte har berättat det:
Första veckan: jag kunde inte säga det högt. Det är hela förklaringen för de första sju dagarna och det behöver ingen ursäkt.
Andra veckan: hon ringde, som hon gör på söndagar, och hon frågade — som hon alltid frågar, i varje samtal sedan 2013 — "hur är det med Bosse?"
Och jag sa: "Han är bra."
Och det var där det hände. Det tog en halv sekund och det var ett val och jag gjorde det.
Och sedan har jag gjort det varje söndag sedan januari. Fyrtiofem söndagar. Jag har svarat på frågan "hur är det med Bosse" fyrtiofem gånger om en hund som är död sedan januari.
Och jag har blivit bra på det. Det är det värsta. Jag har en repertoar. Han har varit trött på värmen i somras. Han har haft ont i en tass i augusti. I oktober sa jag att han sov mycket, vilket var en förberedelse jag gjorde medvetet, för att ha en övergång.
Jag har planerat hur min döda hund ska bli gradvis sämre i telefonen.
Varför. Och det här är det enda jag har att komma med:
Min mamma fick en stroke i mars 2024. Hon klarade sig bra — hon bor hemma, hon kör bil, hon är sig själv. Men hon har sedan dess perioder då hon är nedstämd på ett sätt hon aldrig var innan, och hon har sagt två gånger att hon "inte orkar med ledsamma saker".
Och i januari i år var hon tio månader från en stroke.
Så jag sköt upp det en vecka. Och sedan en vecka. Och sedan hade jag ljugit tre gånger och då var problemet inte hunden längre.
För nu kan jag inte berätta att Bosse är död. Nu måste jag berätta att Bosse dog i januari och att jag har ljugit för henne i tio månader, och det andra är mycket större än det första och jag har byggt det själv, en söndag i taget.
Och det finns en sak till som gör det värre.
Hon har frågat om hon ska komma och hälsa på. Två gånger, i maj och i september. Hon kör inte åtta mil längre men min bror kan köra henne.
Och jag har sagt nej båda gångerna. Jag har sagt nej till att min mamma, som är sjuttiotvå och har haft en stroke, kommer hem till mig — för att det inte finns någon hund i den här lägenheten.
Kommentarer