Jag ärvde fyrtiotvå hektar skog 2021 och jag vet fortfarande inte vad jag håller på med.
Jag är fyrtiosju. Jag bor i Uppsala och jobbar med IT. Jag har aldrig bott på landet.
Skogen ligger i Hälsingland och kommer från min mormors släkt. Min mamma ärvde den 1994 och gjorde ingenting med den i tjugosju år, och jag ärvde den när hon dog 2021, tillsammans med min syster. Vi äger halva var.
Vad fyrtiotvå hektar skog är, för den som inte vet, för det visste inte jag:
Det är inte en förmögenhet och det är inte en tillgång man sitter still på. Det är ett företag. Skogen har ett skogsbruksplan — en sådan hade inte upprättats sedan 2003 när jag ärvde — och den har en åldersfördelning, och vissa bestånd måste gallras vid en viss ålder eller tappar värde, och det finns avverkningsplikt i vissa lägen och återplanteringsplikt alltid.
Vad som har hänt sedan 2021, i ordning, och det här är det användbara:
2021: ingenting. Vi förstod inte vad vi hade.
2022: jag beställde en skogsbruksplan av en konsult. Tjugoniotusen kronor. Den visade att ungefär elva hektar var gallringsmogna och hade varit det sedan omkring 2016.
Sex år av utebliven gallring. Konsulten sa, mycket vänligt, att det inte var en katastrof men att tillväxten hade hämmats.
2023: vi gallrade elva hektar genom en virkesköpare. Netto till oss, efter alla kostnader: hundratrettiosjutusen kronor, delat på två.
2024: granbarkborre. Fyra bestånd. Vi tvingades avverka tre hektar akut och fick ett pris som var långt under marknad, för det gör man när man måste.
2025: jag har planterat. Det vill säga jag har beställt plantering och betalat fyrtiotvåtusen, och någon annan har satt tolvtusen plantor.
Så på fyra år har jag fått ut något och betalat ut något och summan är ungefär noll, och det är enligt alla jag talat med ett normalt resultat för en nybörjare.
Nu det jag egentligen skriver om.
Det här är min mormors mormors skog. Den har varit i samma familj sedan 1870-talet, enligt en handling jag har. Fem generationer.
Och jag kan inte se skillnad på en gran och en tall på tjugo meters avstånd. Jag ljuger inte. Jag har fyrtiotvå hektar och jag är fyrtiosju år och jag googlade i somras "skillnad gran tall" i min bil på en skogsbilväg på min egen mark.
Och det finns en man i byn, sjuttiosex år, som var min mormors kusins son. Han har hjälpt mig fyra gånger utan att ta betalt. Han har visat mig gränsrören. Han kallar bestånden för namn — det finns namn, varje del av den här skogen har ett namn som ingen har skrivit ner någonstans.
Och i augusti sa han: "Du ska skriva ner dem."
Och jag sa att jag skulle göra det.
Och jag har inte gjort det. Tre månader.
Han är sjuttiosex. Han är den sista människan som vet att den sydvästra delen heter någonting, och jag har en telefon med en inspelningsfunktion i fickan varje gång jag träffar honom.
Kommentarer