Mamma gifte sig tre gånger och jag hade flyttat fyra gånger innan jag fyllde femton.
Jag är femtio. Mamma är sjuttiosex och lever, och vi har ett bra förhållande, och det här är inte en text mot henne.
Kronologin, för den är själva saken:
1975: jag föds. Mamma är tjugosex, gift med min pappa.
1979: de skiljer sig. Jag är fyra. Vi flyttar från ett hus i en förort till en tvåa i en annan kommun.
1982: hon gifter sig med A. Vi flyttar till hans hus, i en tredje kommun, fyrtio kilometer bort. Jag byter skola i andra klass.
1986: de skiljer sig. Vi flyttar till en lägenhet i samma kommun. Jag byter inte skola den gången och det är det bästa som hände mig under den perioden.
1988: hon gifter sig med B. Vi flyttar till hans lägenhet i en fjärde kommun. Jag byter skola i sjuan.
1990: jag börjar gymnasiet. Hon och B är kvar tillsammans till 2004.
Så: fyra adresser, tre kommuner, tre skolor, mellan fyra och femton års ålder.
Vad jag har förstått, och det tog mig tills jag var fyrtiofem:
Jag har inga barndomsvänner. Det är inte en känsla, det är en kontroll jag gjorde 2020: jag gick igenom mina kontakter och mina sociala medier och det finns inte en enda person i mitt liv som jag kände före femton års ålder.
Inte en. Femtio år gammal.
Min fru har sex personer från sin barndom. Sex. De träffas.
Och det näst viktigaste, som jag inte hade satt ord på:
Jag packar inte. Jag har flyttat fyra gånger som vuxen och varje gång har jag packat allting själv, i förväg, överdrivet tidigt, med märkta kartonger. Min fru tycker att det är praktiskt och har alltid tyckt det.
Det är inte praktiskt. Jag är fyrtiofem år för sent färdig med en övning jag gjorde fyra gånger som barn, och jag gör den perfekt.
Vad jag frågade henne, i somras, för första gången:
Jag frågade varför vi flyttade 1988. Alltså: jag förstår att hon gifte sig, men jag frågade varför vi flyttade till hans lägenhet och inte han till vår. Vi hade en tvåa som var vår och som jag hade bott i i två år, de enda två sammanhängande åren i min barndom.
Och hon tänkte på det. Hon tänkte faktiskt, i kanske tjugo sekunder, och sedan sa hon:
"Det var hans kontrakt."
Det var hans kontrakt.
Och sedan sa hon, utan att jag hade sagt något: "Var det jobbigt för dig?"
Och jag sa: "Lite."
Lite. Jag är femtio år gammal och jag sa lite.
För vad jag inte kunde säga är att jag flyttade fyra gånger och att det är därför jag inte har en enda människa kvar från mina första femton år, och att jag inte vet om det är sant eller om det är en förklaring jag har byggt, och att jag inte vill lägga det på en sjuttiosexårig kvinna som gjorde vad hon kunde med tre äktenskap.
Kommentarer