Jag hittade mitt eget namn i ett skolprotokoll från 1988 och det förklarade tjugo år.

Jag är femtiotvå. Jag gick i mellanstadiet i en liten kommun i Dalarna.

Hur jag hittade det:

Min gamla skola lades ner 2023 och i samband med det inventerade kommunen arkivet. Och en lokal historiegrupp, som min kusin är med i, fick gå igenom material som skulle gallras.

Och min kusin ringde i februari i år och sa att hon hade hittat något med mitt namn i.

Det är ett protokoll från ett elevvårdsmöte, daterat i mars 1988. Jag var i femman, fjorton år gammal — nej, jag var fjorton i sjuan, i mars 1988 var jag femton, jag går tillbaka och kontrollerar: jag är född 1973, så i mars 1988 var jag i åttan och fjorton år.

I protokollet står det fyra rader om mig. Jag skriver inte av dem ordagrant men innehållet är:

Att jag bedöms ha svårigheter med läsning och skrivning som inte motsvarar min övriga förmåga. Att en utredning föreslås. Och att "hemmet har informerats".

Och sedan, i ett senare protokoll från maj 1988, som min kusin också hittade, står det en rad: att utredningen inte genomförs "på föräldrarnas önskan".

På föräldrarnas önskan.

Vad som hände mig i verkligheten mellan 1988 och ungefär 2008:

Jag gick ut nian med låga betyg i svenska och engelska och höga i matematik och slöjd.

Jag gick en yrkeslinje. Jag har jobbat i verkstad i trettio år och jag är bra på det.

Jag har aldrig läst en bok färdigt. Femtiotvå år. Jag har börjat på många.

Jag har varit livrädd för att skriva. Alla former av text. Jag har i trettio år fått andra att skriva åt mig — min fru skriver alla mejl som inte är på jobbet, och på jobbet har jag byggt en roll där jag pratar och andra dokumenterar.

Och jag har trott, i trettiofem år, att jag var lite trög på det området. Det är ordet. Trög. Jag har sagt det om mig själv hundratals gånger.

I mars 1988 satt det fyra personer i ett rum som såg vad det var, föreslog en utredning och fick nej.

Vad jag har gjort sedan februari i år:

Jag har gjort en utredning. Femtiotvå år gammal. Jag betalade själv, elvatusen kronor, i maj.

Jag har dyslexi. Tydligt och klart, enligt utredningen i måttlig till uttalad grad.

Och jag har pratat med min mamma. Hon är åttio.

Och hon minns mötet. Hon minns det, efter trettiosju år. Och hon sa att de sa nej för att pappa inte ville att jag skulle "sättas i en hjälpklass", för att det fanns en sådan på den skolan och för att man blev kallad saker.

Och hon sa: "Vi gjorde det för att skydda dig."

Och det är sant. Det är alldeles sant, det var 1988 i en liten kommun, och jag vet vad en hjälpklass betydde då, och min pappa som dog 2011 hade själv slutat skolan i sexan.

Men jag har trettiofem år av att vara trög, och fyra rader i ett protokoll som ingen gav mig, och ett papper från i maj som jag köpte för elvatusen kronor.

visningar37 kommentarer0 reaktioner0
Svara med ett inlägg

Kändes det som att det handlade om dig?

Din historia hör också hit. Inget namn, ingen e-post, inget som pekar på dig.

Skriv din historia

Kommentarer

Inga kommentarer publicerade än.
Din kommentar syns direkt.
Officiell app

Confessions finns nu som app

Samma plats, bara snabbare och lättare i din mobil. Allt du gillar här, ett tryck bort.

Ladda ner appen · ⁦17 MB⁩ Öppna filen efter nedladdningen och tillåt installation från den här källan. Appen är officiell och signerad av Confessions.